I
Hon ser upp, möter hans ögon.
Han betraktar henne. Nu är tiden
inne, han måste gå.
Egentligen vill han inte, men han
måste. Livet är orättvist.
Alltid har det varit så. Vissa är
förlorare, andra vinnare.
Hon försöker tänka positivt. På allt det
roliga som varit. Men hur skall
hon kunna gör det nu, när han måste gå?
Hon ser i hans ögon att de är trötta.
För en kort stund tänker hon, kan
han inte kämpa lite mera, om han
vill så kan han.
Hur kan hon vara så självisk, han är den
utvalda denna gång, och det
finns inget hon kan göra.
Hon önskar det vore hon. Vill inte
bli lämnad ensam kvar. Vill
vara med honom.
II
Han har försvunnit nu. Men hos
henne finns han förevigt.
När natten kommer gråter hon, men
när gryningens första ljus visar sig
kan man se i hennes ansikte ett
leende.
Tårarna finns fortfarande kvar,
som bevis för smärtan hon kännt.
Men nu vandrar de tillsammans iväg,
hand i hand föralltid.
Någon som älskade mer än livet...
<< list >>