Tankarna snurrade i hennes huvud i takt med musiken. Ute snöade det och våren hade ännu en gång fått ge vika åt vintern som hade etsat sig fast i själen. Människor pratade i mun på varandra. Hon försökte att koncentrera sig. De var upprymda men hon var bara trött. Hon reste sig och sa oväntat:

- Kan ni hålla käft!

Hon sa det högt, högre än hon talade i vanliga fall. Det tystande runt om henne. Hon höll på att kvävas. De såg konstigt på henne, och i hennes bröst knöt det sig, Hon pep lite tyst, nästan inte hörbart.

- Jag mår inte så bra
- Vad? Var det någon som sade
- Jag orkar inte.
- Vad? Samma röst igen. Fast nu lät den irriterad.

Hon reste sig upp och gick sin väg. Bakom henne hörde hon rösterna som började tala i mun på varandra igen. Kanske var hon osynlig, eller så talade de om henne. Hur dum och konstig hon var, inte alls normal, jävla onormal flicka. Svart svart svart.

Hon sprang ut till sin "tantcykel", den bruna rostiga med gula blommor på.
- Nyckeln. Nej den hade hon glömt i klassrummet, hon kunde inte gå tillbaka nu. Hon ville aldrig mer gå tillbaka.

Snöflingor dalade sakta ned och landade på hennes hår, för att i nästa stund smälta och upphöra existera.

- Fan för er! skrek hon, om och om igen, tills allt hon fick fram var en hes viskning,
- Fan för er.

Det var kallt, alldeles för kallt för att gå klädd som hon gjorde. Men hon frös inte, inte på det viset, inte något mer, det hade hon slutat att göra för länge sedan.

Kanske var det hennes fel att allt blivit som det blivit. Hon hade tagit avstånd från dem tidigt, tackat nej till klassfester och middagar. Sedan hade de ledsnat på att fråga henne.

Hon började gå hemåt. Någon ropade hennes namn, - Matilda!

- Matilda, vänta. Vänta då! ropade Ylva
- Vad är det?
- Din nyckel, du glömde den.
- Tack.
- Hur är det?
- Bra (låtsasleende) Jag måste gå nu, ok. Hon vände sig om och gick utan att vänta på något svar.

Rakbladet skar allt djupare, men inom henne lättade smärtan en aning. Hon ångrade sig alltid efteråt, och varje gång (hon kunde inte längre räkna dem på båda händerna) var det som att hon dog lite.

(Senare)

- Är du där, hallllåå. Matilda?

Hon vaknade med ett ryck, och fortfarande lite dåsig steg hon upp och traskade in i köket. Klockan var runt 7 på kvällen, hon hade sovit bort hela dagen. Hennes mor såg mycket arg ut.

- Din lärare ringde. Du var inte i skolan idag, Igen.
- Men...
- TYST! Det är aldrig ditt fel att du är borta, du och dina bortförklaringar, jag orkar inte höra dem något mer.
- Jag...
- Varför kan du inte vara lite mer som din bror.

Det var ingen frågan, utan en önskan.
Orden fanns inte där, hon hade så mycket att säga, men sådan liten ork att göra det med.

Hon slet tag i sin jacka öppnade ytterdörren och sprang, vart viste hon inte. Hon ville springa från allt, sina tankar, sin ensamhet, sin mamma sitt liv. Hon var så vilsen. Försökte ta sig fram. Föll om och om igen. Hittade inte tillbaka. Hennes tankar var suddiga, hennes kropp öm. Tillslut blev allt svart.

Hon var nära, närmare än hon någonsin tidigare varit. Hon kände dödens andetag flåsa henne i nacken. Hon kände ingen rädsla, en värme började sprida sig i kroppen.

Tankarna, allt hon kunde tänka på var den värme hon känt, varför befann hon sig här nu, hon skulle ju vara upplöst i lycka, för alltid.

Hennes mamma satt vid sängen varje dag. Det var skuldkänslorna tänkte Matilda, hon kände sig säkert skyldig. Hon hatade sin mamma, alla läkare, alla de som försökte hålla henne vid liv. Till och med klassen hade skickat ett kort till henne, där det stod "krya på dig, vi hoppas att få se dig i skolan snart igen". Ingen verkade förstå någonting. Dagar blev veckor som övergick till månader.

Hemma talade de inte om olyckan alls, de låtsades att allt var som vanligt. I skolan hade "de andra" börjat vara med henne på rasterna och de satt bredvid henne i maten.

Ingen anade någonting, hon spelade med så gott hon orkade, det var bäst så tänkte hon. Vad de inte visste var att hon längtade så, hon hade känt honom en kort stund, och hon väntade nu bara på det rätta ögonblicket. Hon hade inte bestämt hur, men hon viste att hon skulle veta då tiden var inne.


Kvällen kom och mörkret med den...