Terrängen var svår, och ogästvänlig. Ruttna kvistar öppnade hennes skin och blottade såren. Förutom hennes flåsande andhämtning så var det alldeles tyst runt omkring. Länge hade hon irrat runt sökandes och hon kände livet sakta rinna ur henne. Egentligen visste hon inte vad hon försökte finna. Bara att det var något, inom henne? Kanske. Något som behövde komma ut. Ingenstans skymtade hon vad hon sökte.

Han låg där, utsträckt vid den öppna spisen. Blickandes in i elden. Hans ögon som prydde det bleka ansiktet var tomma på liv, och man kunde inte längre avgöra om han var död eller levande. Hans vackra nästan svarta hår slingrade sig fast runt halsen. Fingrarna hade han flätat samman och om han inte hade varit alldeles ensam hade någon kunnat se de märken som dekorerade hans handleder.

Himlen som hängde över jorden var mörk och tyngd av tårar. Haven som skiljde länderna åt var stilla och fyllda av blod.

Hon kände hur hon höll på att svimma. Världen snurrade snabbt omkring henne, allt var svart och rött och gult i en enda röra och hon förstod att tiden snart var inne. Hennes hjärta sveptes in i den tjocka dimman. Hon ville glömma, förtränga, ville inte se, inte känna. Hon ville bara göra slut på det.

Trevande tog han några steg ut i rummet, kände små gruskorn och sand fastna för ett ögonblick under fötterna innan de släppte taget. Kände det kalla draget från dörren svepa omkring som en kylig älskares omfamning. Kände en rysande smekning längs armarna. Nästan som kniven, hans bästa vän. Djupa andetag, det ekade mellan väggarna som en döendes sista suck.

Hon föll, hårt, ingen fanns att ta emot henne. Ingen fanns där att trösta henne. Denna gång var det den slutgiltiga, hon låg kvar. Hennes andning tonade sakta ut, för att snart upplösas till ingenting.

Han stängde sina ögon. Blundade länge. Orkade inte. För längesedan hade han egentligen dött, men kniven hade nu tagit hans sista synliga liv.

Tårarna strömmade nedför hennes kinder. Försöker att stänga ute den kyliga luften som verkade tränga rakt in i hennes hjärta. Snart skulle hon vara helt uppslukad av dimman.

Blodet färdades i snabb takt längs insidan på hans arm, ju mer blod som faller, ju mer slutar han känna. Snart kommer han att försvinna bort från denna värld. Föralltid hoppas han.

De är två förlorade själar. Som säger farväl denna natt. Två förlorade själar var saknad på kärlek var det enda de hade gemensamt. Tillsammans hade de kanske varit starka. Men såhär ensamma blottade för en allt för hård värld, var de chanslösa .

Detta var innan människan såg människan. Kanske var det då. Kanske är det nu. Detta skedde kanske då tiden inte existerade. Kanske var det innan ingen var någon, och någon var allt. Det enda vi vet är att de är borta nu och kommer aldrig mer tillbaks. Men vore det inte också bäst? Är döden inte att föredra framför ett liv utan kärlek?